Cellväggssynteshämmare

Cellväggssynteshämmare är läkemedel som hämmar bakteriernas cellväggssyntes. Eftersom människoceller saknar peptidoglykan i cellväggen, är dessa läkemedel oftast selektivt giftiga för bakterier och används brett i medicinsk behandling av bakteriella infektioner.

De viktigaste mekanismerna inkluderar:

- Beta-laktamer (penicilliner, cefalosporiner, karbapenemer, monobaktamer) som binder penicillinbindande proteiner och förhindrar korslänkning av peptidoglykan. Detta hämmar väggen byggs under delningen och leder till bakteriernas död eller tillväxtstopp.

- Glykopeptider (vancomycin, teikoplanin) som binder D-alanin-D-alanin i peptidoglykanmallen och förhindrar kedjening, främst effektiva mot Gram-positiva bakterier.

- Andra mekanismer inkluderar bacitracin som hindrar återförtransport av lipidladdade byggstenar (baktoprenol), fosfomycin som blockerar det tidiga steget MurA i peptidoglykansyntesen, samt olika medel i speciella sammanhang som ethambutol och isoniazid som påverkar cellväggkomponenter hos mykobakterier.

Klinisk användning och spektrum varierar mellan subklasserna. Penicilliner är effektiva mot många Gram-positiva bakterier och vissa Gram-negativa arter; kombinationer med β-laktamashämmare breddar aktiviteten. Vancomycin används vid allvarliga infektioner orsakade av penicillinallergi eller MRSA, medan fosfomycin och lokal behandling med bacitracin används i särskilda sammanhang. Ethambutol och isoniazid används vid behandling av tuberkulos.

Motstånd uppstår genom producerande av beta-laktamaser, förändringar i målproteiner (t.ex. ändrade PBPs), minskad genomsläpplighet och effluxmekanismer. Vanliga biverkningar inkluderar allergiska reaktioner och, för vissa medel, njurtoxicitet eller infusionsergivningsreaktioner.