Calcifiering

Calcifiering, eller kalcifiering, är avsättning av kalciumföreningar i vävnader där det normalt inte ska förekomma, vilket leder till bildning av kalkavlagringar. Processen är en central del av normal mineralisering i skelett och tänder men kan också uppträda i mjukvävnad och organ, ofta som patologiskt fenomen.

Fysiologisk kalcifiering sker i skelettets benmatrix och i tandens dentin och emalj under ledning av osteoblaster och odontoblaster. Denna typ är noggrant reglerad av celler samt mineraliseringsinhibitorer och näringssvar.

Patologisk kalcifiering delas vanligen in i dystrofisk och metastatisk kalcifiering. Dystrofisk kalcifiering uppstår i nekrotisk eller skadad vävnad trots normala serumkalciumnivåer. Metastatisk kalcifiering uppkommer vid hyperkalcemi eller hyperfosfatemia och drabbar ofta frisk vävnad, särskilt i kärlvävnad, njurar eller mjukdelar. Vaskulär kalcifiering är ett vanligt problem vid åldrande, njursjukdom och diabetes. Calcinose, avlagringar i hud eller mjukvävnad, förekommer också vid vissa autoimmuna eller genetiska tillstånd.

Den kemiska sammansättningen är vanligtvis kalciumfosfat, ofta i form av hydroxyapatit. Mineralisering regleras av ett balanssystem mellan mineraliseringsfrämjande och -hämmande krafter, där faktorer som pyrofosfat, fetuin-A och lokala miljöer påverkar avlagringen.

Diagnostik innefattar bildgivning (röntgen, CT) som kan visa kalcifieringar, samt blod- och urinprover som bedömer kalcium- och fosfatnivåer, PTH och njurfunktion. Behandlingen är i hög grad inriktad på underliggande orsak: kontroll av kalcium- och fosfatbalans, behandling av njursjukdomar eller hyperkalcemi, och i vissa fall kirurgisk borttagning eller läkemedelsstöd som minskar mineralisering.