CANbaserade

CANbaserade avser system, nätverk eller applikationer som bygger på Controller Area Network (CAN). CAN är ett flernodigt, realtidsnätverk som används främst inom fordonsindustrin men även i industriell automation och inbyggda system. I sådana lösningar möjliggör CAN kommunikation mellan elektronikmoduler utan central styrning, där flera noder kan sända och ta emot på en gemensam buss.

Historia och standardisering: CAN utvecklades av Bosch under 1980-talet. Den vanligaste standarden är ISO 11898; den beskriver det fysiska och data länkskiktet. Classic CAN kallas ofta CAN 2.0 A/B och stödjer antingen 11- eller 29-bitars identifierare. CAN FD införde större nyttolast och möjliggör högre datahastigheter under vissa konfigurationer.

Tekniska kännetecken: Nätverket är multi-master och arbitering sker icke-destruktivt, där enheter prioriterar med hjälp av identifierare. Ramtyperna innefattar sändningsramar med identifikator, datafält, CRC och ACK. Fysisk kabel kräver terminering med cirka 120 ohm i bussens ändpunkter. Klassisk CAN når upp till cirka 1 Mbit/s; CAN FD gör det möjligt med större nyttolast och högre hastigheter i vissa fall.

Användning: Inom fordonssektorn används CANbaserade nätverk i elektroniska styrmoduler, motorstyrsystem, bromssystem och aktiva säkerhetssystem. Inom industrin används CAN i automation, robotik och maskinstyrning. På högre nivåer finns protokoll som CANopen och SAE J1939 som byggs ovanpå CAN för att strukturera kommunikation och nätverkshantering.

Utmaningar och överväganden: Trots sin robusthet är bandbredd och determinism begränsade jämfört med nyare teknologier. Behov av korrekt kablage, terminering, felhantering och säkerhet är centralt. Implementering kräver kompatibla transceivers samt överensstämmelse med relevanta standarder och protokoll.

Relaterade standarder och protokoll inkluderar ISO 11898, CAN FD, CANopen och SAE J1939.