Bålbränt

Bålbränt är ett begrepp som används inom arkeologi och kulturhistoria för material som har utsatts för lågor från en bål eller eldstad och där värmen har medfört förkolning eller brännskador. Termen används framför allt om organiska material som ben, trä, textilier och vissa typer av artefakter, där tecken på uppvärmning kan ge ledtrådar om fornlämningars händelseförlopp.

Tecken på bålbränt material inkluderar färgförändringar till svart eller mörkbrun yta, förändringar i strukturen som sprickor eller kollaps i porositeten samt olika grader av förkolning. Hos ben kan ytliga och djupare förkolningar förekomma, medan trä blir olika nyanser av kolhus och torkar sprickor. Avlagringar av aska eller mineralisering kan också vara närvarande i eller kring materialet. Den exakta tolkningen beror på materialets typ och kontext, samt hur intensiva och varaktiga uppvärmningsprocesserna varit.

Användningen i arkeologin är att särskilja bålbränning från andra uppvärmningsprocesser, som kontrollerad kremation i en begravningspyram eller oavsiktlig brännskada. Bålbränna kan ge insikter om ritualpraktiker, elds och hantering av kropp eller föremål i olika kulturer och tidsperioder, men kräver försiktig jämförelse med kontextuella tecken och andra arkeologiska bevis.

Etymologi: bål syftar på en eld eller eldstad och bränt är förflutet particip av bränna, vilket tillsammans beskriver något som utsatts för lågor från en bål.