Bränsletyperna

Bränsletyperna är de olika kategorier av bränslen som används för energiomvandling i transport, uppvärmning och elproduktion. De kan klassificeras efter fysikalisk form (fasta, flytande och gasformiga) eller efter ursprung (fossila, biobaserade och syntetiska). Valet påverkar energinnehållet, kostnad, infrastruktur och utsläpp.

Fasta bränslen används främst i uppvärmning och industri. Exempel är kol, torv och träbaserade bränslen som pellets. Fördelar är ofta tillgång och stabilt pris i vissa regioner; nackdelar inkluderar höga utsläpp av koldioxid och partiklar samt krav på särskild utrustning och hantering.

Flytande bränslen dominerar transportsektorn. Bensin, diesel och flygbräns är vanliga exempel; biobränslen som etanol och biodiesel utgör förnybara alternativ. Flytande bränslen har hög energitäthet och välutvecklad infrastruktur, men miljöpåverkan varierar beroende på råvara och produktion.

Gasmformiga bränslen används i uppvärmning, fordon och industrin. Naturgas, biogas och vätgas är vanliga exempel. Naturgas ger relativt låga utsläpp jämfört med kol, biogas kommer från organiskt material och kan vara förnybar, och vätgas används i bränsleceller samt i vissa industriprocesser. Om vätgas produceras med ren el räknas den ofta som lågutslippsbränsle.

Framtidens bränslen inkluderar syntetiska eller Power-to-X-bränslen som tillverkas av koldioxid och vätgas och kan ersätta fossila bränslen i sektorer där elektrifiering är svårt. Elektrifiering av transporter och uppvärmning med förnybar el ökar också användningen av el som energibärare.