Bredbandskommunikation

Bredbandskommunikation är distribution och användning av högkapacitetskommunikationslänkar som möjliggör bredbandsinternet och relaterade tjänster. Begreppet omfattar ett spektrum av fasta och trådlösa tekniker som levererar stora dataflöden samtidigt, oftast snabbare än äldre bredbandsanslutningar. Det innebär både åtkomstnätverk som kopplar slutanvändare till Internet och de nätverk i ryggraden som bär trafiken.

Teknologier som används inkluderar fiberbaserade lösningar som fiber till hemmet (FTTH) och fiber till fastighet eller kvarter (FTTC/FTTB) med passiva optiska nätverk (GPON/EPON). Kopparbaserad DSL-teknik (ADSL2+, VDSL2) och kabelbredband med DOCSIS-standarden är vanliga i befintlig infrastruktur. Trådlösa metoder inkluderar fast trådlöst access (FWA) med 4G/5G och Wi‑Fi, samt satellit i områden utan markbunden täckning. Kärn- och metro noder kan kopplas med höga kapacitetslänkar för att förmedla trafiken.

Vanliga kännetecken är hög teoretisk och faktisk nedladdningshastighet, relativt låga fördröjningar och möjlighet att stödja flera samtidiga tjänster som video, onlinespel, molntjänster och sakernas internet (IoT).

Utbyggnad och reglering påverkas av regional infrastrukturpolitik, spektrumtilldelning och ekonomiska incitament. Konkurrens mellan nätoperatörer, ibland kompletterad av kommunala nät, formar tillgången. Målet är att öka tillgängligheten till höghastighetsbredband, förbättra tillförlitligheten och möjliggöra tjänster som telemedicin och distansutbildning. Standardsorganisationer som ITU-T, IEEE, ITU-R och DOCSIS verkar för utveckling och interoperabilitet.