Betongfiber

Betongfiber, eller fiberförstärkt betong (FRC), är en betongkomposit där fibertillsatser blandas i betongen för att förbättra dess mekaniska prestanda. Fibren fungerar som sprickbryggor och ökar betongens seghet samt residualstyrka efter sprickbildning, vilket ofta minskar sprickbredden och ökar hållbarheten under belastning, temperaturväxling och slagpåverkan.

Vanliga fibertyper är stålfiber, syntetiska fibrer (till exempel polypropen, polyeten eller PVA), glasfibrer och naturfibrer. Stålfiber ger hög styrka och styvhet men kan korrodera om skyddet är otillräckligt; syntetfibrer är lätta och har god korrosionsbeständighet samt enklare hantering; glasfibrer erbjuder hög draghållfasthet men kräver hänsyn till alkalibildning i betongen; naturfibrer är förnybara men kan ha varierande långsiktig hållbarhet och anpassningar krävs.

Egenskaper och begränsningar: FRC ökar böjhållfasthet, reststyrka efter sprickor samt slag- och nötningstålighet, och kan minska sprickbredden och förbättra beständigheten. Arbetsbarhet och spridning av fibrer kan påverkas vid hög dosering; kostnaden kan vara högre och designkrav skiljer sig åt mellan fibertyp och projekt. Standards och tester finns för att bedöma böjmodul, reststyrka och sprickutveckling, ofta enligt nationella eller internationella riktlinjer.

Användningsområden: industriella golv och beläggningar, prefabricerade betongelement, tunnel- och brokonstruktioner, sprutad betong (shotcrete) och reparationsbruk. FRC används både i strukturella och icke-strukturella applikationer där ökade spricktäthet och hållbarhet är fördelar.

Tillverkning och standarder: FRC blandas genom att fibrerna införlivas i färdigbetong eller i färskt betongval. Dosering och val av fiber beror på önskad prestanda och arbetsförhållanden. I EU regleras betongens egenskaper under EN 206 och relaterade testmetoder för flexuralstyrka, reststyrka och sprickövergången; nationella riktlinjer och industrirekommendationer kompletterar.