Basebandsignalisering

Basebandsignalisering är en metod för digital kommunikation där data överförs direkt över sändningsmediet utan att modulera signalen på någon högre bärfrekvens. Signalerna täcker därför ett frekvensinnehåll från nära DC upp till en övre gräns som bestäms av kabelns bandbredd. Detta står i kontrast till passbandssignaling, där data bärare på en eller flera högre frekvenser.

I basebandsignalisering används ofta olika linjekodningar för att åstadkomma tydlig klock- och dataåtergivning samt DC-balans. Vanliga kodningar inkluderar NRZ (non-return-to-zero), NRZI (NRZ med inkrementell förändring), Manchester och Miller-kodning. Vissa system, som 100BASE-TX i Ethernet, använder specifika linjekodningar (till exempel MLT-3) som är anpassade för basbandstransmission över koppar eller andra media. Eftersom ingen bärarkomponent används krävs ofta noggrann hantering av DC-innehåll och baslinjesvängningar för att säkerställa korrekt mottagning.

Användningsområden och medier omfattar ofta lokala nätverk (LAN) som körs över kopparkabel eller koaxialkabel där basbandsignalering är lämplig och kostnadseffektiv. Basbandssignaler kan kräva kortare avstånd eller förstärkning/återförstärkning (repeaternheter) för att behålla integriteten över längre distanser. Jämfört med passbandskommunikation är basbandsignalering generellt enklare och kräver mindre komplexa sänd- och mottagarkretsar men kan vara mer känslig för kabelförluster och störningar vid längre länkar.

Sammanfattningsvis är basebandsignalisering en grundläggande teknik för digital kommunikation där data sänds direkt utan bärarreflektion, vanligt inom LAN- och kopparbaserade nätverk, med fokus på lämpliga linjekodningar och hantering av DC-komponenter.