Avsättningsmiljöer

Avsättningsmiljöer, eller de depositional environments som de också kallas, är de fysiska, kemiska och biologiska förhållanden där sediment avsätts över tid. De styrs av faktorer som energin i miljön, sedimenttillgång, platsens akkommodationsutrymme, vattendjup, salthalt och biologiska processer. Genom att studera avsättningsmiljöer kan geologer tolka hur olika sedimentära bergarter bildades och vilket klimat och vilka förhållanden som rådde vid avsättning.

De viktigaste grupperna av avsättningsmiljöer inkluderar:

- Fluviala avsättningar: sediment som avsätts i floder och flodmynningar, ofta med kornstorleksvariationer från silt till grus och strukturer som flodgrus, ripples and cross-bedding.

- Deltaiska avsättningar: sediment som byggs upp i deltaområden där floder disperserar sediment till stilla eller långsamt strömmande vatten i havet eller sjöar.

- Lacustrina avsättningar: sjömiljöer där sediment byggs upp i sjöbotten, ofta med varvade leror och siltsediment samt laminering beroende på årstidsvariation.

- Marina avsättningar: från nära kusten till öppet hav, inkluderar shoreface, shelf och slope-miljöer där våg- och strömenergier styr sedimentationen.

- Eoliska avsättningar: vindavlagringar som sanddyner och sandstäppen, vanligt i öken- och halvtorra områden.

- Glaciala avsättningar: material från glaciärer som morän, leror och sandiga avsetningar, ofta osorterade och grovt till fint fördelade.

- Estuariala och kustnära avsättningar: blandningar av söt- ochsaltvatten där tidvattenerosion och sedimentförbindelser formar varierade avsättningar.

Användning och betydelse: kunskap om avsättningsmiljöer är central för sedimentologi, hydrogeologi, resursutnyttjande (olie, kol, mineraler) samt paleo-klimat- och miljörekonstruktioner. Genom sedimentära tecken som kornstorlek, laminering, ripple- och tvärlaminering, kemiska luckor och fossilinnehåll kan miljöns art och förändringar över geologisk tid återges.