Andningsmönstret

Andningsmönstret avser den karaktäristiska sammansättningen av andningen hos en person, där frekvens, djup, rytm och förekomst av pauser ingår. Ett normalt mönster kännetecknas av regelbunden andning med måttligt djup och jämn rytm under vila. Avvikelser kan bero på centrala nervsystemets påverkan, metabola störningar eller lungfunktion och kan ge vägledning om underliggande tillstånd.

Bland de vanligaste mönstren återfinns eupné (normalt), takypné (snabb andning) och bradypné (långsam andning). Patologiska mönster inkluderar Cheyne-Stokes-andning, som kännetecknas av cykliska variationer i andningsdjup och frekvens följt av perioder av apné, ofta vid hjärtsvikt, hjärnskada eller terminala tillstånd. Kussmaul-andning är djup och snabb och ses vid metabolisk acidos. Biot- eller ataktisk andning är mycket oregelbundet och varierar i djup med osäkra pauser; i svåra fall kan agonal andning uppträda, en mycket ansträngd och långsam andning nära döden.

Orsakerna till förändringar i andningsmönstret inkluderar sjukdomar i centrala nervsystemet, såsom stroke eller hjärnskada, samt olika metaboliska eller respiratoriska tillstånd som hjärtsvikt, kronisk lungsjukdom eller läkemedels- eller opioidpåverkan. Betydelsen av andningsmönstret ligger i dess användning som klinisk indikator på patientens neurologiska eller respiratoriska status och som ett verktyg vid övervakning och behandling.

Bedömning görs genom noggrann klinisk observation av frekvens, djup och rytm; övervakning av andningsbiologi med blodgasanalys eller capnografi kan komplettera den fysiska bedömningen.