Agglutinativt

Agglutinativt är en term inom lingvistik som beskriver hur vissa språk bildar ord genom att sätta ihop tydligt avgränsade morfem i en kedja. I agglutinativa språk har varje morfem oftast en enda grammatisk betydelse och morfemgränserna är klara. Man lägger vanligen till flera suffix eller prefix till en stam, och varje tillägg bär sin egen funktion, till exempel tal, person, kasus, tidsform eller modus.

En central egenskap är tydlig morfemisk struktur: ordens betydelse kan i stor utsträckning härledas genom vilka morfem som finns och i vilken ordning de sitter. Detta skiljer agglutinativa språk från fusionala språk, där ett enskilt affix kan bära flera betydelser samtidigt, och från isolerande språk, där ordens morfem ofta står som helt självständiga ord utan mycket böjning. Agglutinativitet kan leda till mycket långa ord, särskilt i språk med rik böjnings- eller derivationsmorfem.

Vanliga exempel på agglutinativa språk är turkiska, finska och ungerska. Turkiska, som använder vokalharmoni och kedjande suffix, är ofta citerat som ett tydligt exempel. Finska kännetecknas av ett stort antal kasus- och partikelmarkörer som tilläggs i fasta ordningsföljder. Dialektala och historiska varianter kan visa variation i hur strikt agglutinativt ett språk är.

Termen kommer från latin agglutinare, “att limma ihop”. Den används inom språktypologi för att jämföra hur olika språk organiserar morfem och hur ord byggs upp i deras grammatiska system. Agglutinativitet varierar mellan språk och kan samverka med andra morphologiska mönster, vilket gör kategorin till en uppskattad men ibland förenklad beskrivning av ett språk typiska handlingar.