zerotrustrammeverk

Zero Trust-ramverket, ofta kallat Zero Trust-arkitektur, är en säkerhetsmodell där ingen anses vara betrodd by default, oavsett om begäran kommer från inom eller utanför organisationens nätverk. Målet är att kontinuerligt verifiera identitet, enhetens hälsa samt kontexten för varje begäran och därigenom endast bevilja minimal, rättvis åtkomst.

Grundprinciperna inkluderar att verifiera varje begäran explicit, tillämpa minst privilegium, anta att ett intrång redan har skett samt använda riskbaserad och adaptiv åtkomstkontroll. Arkitekturen omfattar ofta identitets- och åtkomsthantering (IAM), multifaktorsautentisering (MFA), kontinuerlig övervakning och analys, samt mikrosegmentering av nätverket så att lateral rörelse begränsas. Enhetens hälsa, kontextuell information (tid, plats, användarroll) och data-klassificering används för beslut i policies, som styr hur applikationer och data nås.

Implementationen sker ofta i faser: kartlägga tillgångar och dataflöden, definiera säkerhetspolicys baserat på identitet och kontext, samt ersätta traditionella VPN-lösningar med Zero Trust Network Access (ZTNA) där så är möjligt. Policy Decision Points och Policy Enforcement Points uppmärksammas i applikationer och nätverk, samtidigt som säkerhetspolicies flyttas närmare data och workloads, inklusive molnet.

Fördelarna inkluderar minskad attackyta, förbättrat skydd av data och större synlighet över åtkomstförsök över olika miljöer. Utmaningar är bland annat komplexitet i implementationen, initiala kostnader, behov av integrationsarbete med äldre system, påverkan på användarupplevelsen och frågor om integritet vid kontinuerlig övervakning.

Standarder och ramverk som ofta används i sammanhanget är NIST SP 800-207 Zero Trust Architecture och metoder som Forrester ZTX. Spridningen av Zero Trust kräver starkt ledningsstöd och en blueprint för governance, risk och compliance samt kontinuerlig förbättring.