vävnadsåterhämtning

Vävnadsåterhämtning är den biologiska processen där vävnad återfår struktur och funktion efter skada eller sjukdom. Den kan ske genom regenerering av befintliga celler eller genom vävnadsreparation där skadad vävnad ersätts av granulationsvävnad och ärrbildning. Olika vävnader har olika förmåga till återhämtning; vissa vävnader regenereras väl medan andra främst repareras.

Den teoretiska uppdelningen är regeneration och vävnadsreparation. Regenerering innebär att skadade celler ersätts av nya celler med liknande struktur och funktion som innan skadan. Vid vävnadsreparation bildas i stället ny vävnad som ofta består av lucker granulationsvävnad och senare ärr. Hud och lever har relativt hög regenerativ förmåga, medan centrala nervsystemet och hjärtat generellt har begränsad förmåga att helt återställa ursprunglig vävnad.

Läkningsprocessen beskrivs vanligtvis i tre faser: inflammationsfasen som inleds direkt efter skadan och varar från minuter till dagar, proliferationsfasen där ny vävnad bildas, epitelisation och angiogenes, och remodelleringsfasen där kollagen omorganiseras och vävnaden stärker sig över veckor till månader. Under remodelleringen minskar granulationsvävnaden och kollagen typ III byts ut mot starkare kollagen typ I.

Faktorer som påverkar vävnadsåterhämtningen inkluderar näring och proteinnivåer, adekvat blodtillförsel och syre, närvaro av infektion, ålder, rökning, diabetes och allmänna medicinska tillstånd samt medicinering som påverkar inflammation eller sårläkning. Förståelsen av dessa processer ligger till grund för behandlingar som syftar till att stödja läkning och minska komplikationer.