vätskedrivande

Vätskedrivande, eller diuretika, är läkemedel som ökar urinproduktionen genom att påverka njurarnas återresorption av natrium och vatten. Genom att minska kroppens vätskevolym används de främst för att behandla ödem och högt blodtryck, och i tillstånd som hjärtsvikt, levercirros och vissa njursjukdomar.

Diuretika delas i flera klasser baserat på var i nefronet de verkar och hur de påverkar elektrolyter. Loopdiuretika som furosemid och bumetanid hämmar Na-K-2Cl-transportören i Henles slynga och ger kraftig diures. Tiazider som hydroklorotiazid hämmar Na-Cl-transport i distal tubulus och är vanliga vid hypertoni och lättare ödem. Kaliumsparande diuretika som spironolakton och eplerenon (aldosteronantagonister) eller amilorid verkar längre distalt och skyddar mot kaliummförlust men kan orsaka hyperkalemi. Osmotiska diuretika som mannitol används i specifika akuta situationer, och karbonanhydrashämmare som acetazolamid har även en mindre diuretisk roll.

Biverkningar och risker: elektrolytrubbningar är vanliga, särskilt hypokalemi vid loop- och tiazidprodukter och hyperkalemi vid kaliumsparande medel. Dehydrering och försämrad njurfunktion kan förekomma, och tiazider kan öka urats i blodet och bidra till gikt. Läkemedelsinteraktioner som NSAID, ACE-hämmare/ARB och litium kan också påverka effekten och säkerheten.

Övervakning och användning: behandlingen kräver regelbunden kontroll av vätske- och elektrolytbalans, blodtryck, njurfunktion och i vissa fall uratnivåer. Val av diuretikum och dosering anpassas efter tillstånd, ålder och andra läkemedel. Diuretika ska vanligtvis tas som ordinerat av vårdgivare och dosering kanJusteras vid behov.