våglängdsområden

Våglängdsområde, eller spektralområde, används för att beskriva vilka våglängder ett ämne, en process eller ett instrument är känsligt för. Begreppet används för att avgränsa och jämföra olika tekniker och fenomen. Ett system kan ha ett smalt eller brett våglängdsområde och kan beskrivas med centralt våglängd eller bredbandsbredd Δλ.

Den elektromagnetiska strålningen delas in i flera områden som ofta används i praktiken. Första och bredaste delen är radio med våglängder ungefär från 1 millimeter upp till hundratals kilometer (frekvenser från några kilohertz till hundratals gigahertz). Mikrovågor omfattar ungefär 1 millimeter till 30 centimeter. Infraröd strålning sträcker sig ungefär från 700 nanometer till 1 millimeter. Visuellt ljus ligger ungefär mellan 380 och 750 nanometer. Ulentviolett strålning täcker cirka 10 till 400 nanometer. Röntgenområdet sträcker sig cirka 0,01 till 10 nanometer, och gammastrålning har våglängder kortare än cirka 0,01 nanometer. Dessa gränser är ungefärliga och används som praktiska referenser; övergångarna varierar mellan källor och tillämpningar.

I instrumentdesign avgör våglängdsområdet vilka detektorer och sensorer som används, samt vilka filter och optik som är relevanta. Exempelvis används CCD- eller CMOS-sensorer för synligt ljus, infraröda sensorer som HgCdTe eller InSb för IR, olika röntgen- och gamma-detektorer beroende på energi. Atmosfärisk transmission och experimentets miljö påverkar vilka våglängder som är användbara vid markbaserade observationer, vilket ofta motiverar uppdrag i rymden eller användning av specialiserad utrustning.