vätskeavvisande

Vätskeavvisande beskriver egenskapen hos en yta eller ett material att vätskor inte lätt sprider sig över ytan utan bildar droppar som i allmänhet rullar bort. Egenskapen uppnås oftast genom sänkning av ytens energi (ytaktivitet) och/eller genom mikro- och nanostruktur som minskar kontakten mellan vätskan och ytan. Hydrophobicitet (vattenavvisning) och oleofobicitet (fettavvisning) är centrala begrepp, och vissa behandlingar avser även att avvisa flera typer av vätskor (omniphobic).

Principer och mekanismer: vätskeavvisande ytor uppnås vanligtvis genom kemisk behandling som sänker ytenergin, exempelvis med silan-/fluorpolymerbaserade föreningar, eller genom att skapa ytråhet och textur som förstärker avvisningen, inspirerad av lotusbladen. Det finns även kombinerade metoder där kemikaliebeläggning kompletteras med mikrometer- eller nanostrukturer.

Tillämpningar och material: vätskeavvisande beläggningar används på textilier, skor, möbler, glas och byggmaterial för att förhindra fläck- och vattenskador. Inom elektronik och industri används skydd mot spill och fukt, medan fordons- och byggsektorn drar nytta av längre livslängd och enklare rengöring. Det finns särskilda krav på bibehållen andningsförmåga i textilier samt kemisk och termisk stabilitet i olika miljöer.

Utveckling och utvärdering: prestanda mäts ofta med kontaktvinkel och droppens rullningsbeteende, samt tester av slitstyrka och tvättbeständighet. Viktiga överväganden är långsiktighet, miljöpåverkan och regleringar; många fluorbaserade vätskeavvisande produkter försöks ersättas med fluorfria alternativ på grund av hälsorisker och miljöeffekter.

Begränsningar: inget system är helt vätskeavvisande över alla vätskor och förhållanden. Slitage, smuts och höga temperaturer kan försämra effekten, och korrekt återaktivering eller reapplication kan krävas.