utförsgångar

Utförsgångar är kanaler som leder sekret från exokrina körtlar eller från organens lumen till sin utsättningsplats, ofta till munhålan, tarmen eller hudens yta. De utgör en viktig del av kroppens exokrina sekretion och varierar i storlek och struktur från små enkla gångar till längre, mer sammansatta nätverk. Längs vägen kan lumen modifiera sekretet genom olika transport- och jonutbyten.

Anatomi och väggstruktur varierar mellan olika utförsgångar. De flesta gångarna består av ett epitel som kan vara enkelt kubiskt, enkelt cylindriskt eller mer flerskiktat i större kanaler. Under epitelet finns bindväv och ibland glatt muskulatur som hjälper till att reglera sekretflödet. I större utförsgångar kan körtlarna vara omgivna av motsvarande stödvävnad och ganglier, medan små gångar ofta saknar en egen muskellager.

Funktionerna hos utförsgångar innefattar transport av sekret från körtelns sekretoriska enheter till målpunkten, samt ibland modifiering av sekretet under transporten, exempelvis elektrolyt- och vattenutbyten i salivgångar. De fungerar i samspel med körtlarna och regleras av neural och hormonell kontroll för att möta kroppens behov vid olika tillstånd, t.ex. vid födointag eller temperaturförändringar.

Exempel på utförsgångar finns i flera organ: svettkörtlarnas utförsgångar leder svett till hudytan; salivkörtlarna har stora utförsgångar som leds in i munhålan; pankreas har huvudutförsgång och mindre grenar som leder magsustansen till duodenum; levern och gallvägarna omfattar intrahepatisk och extrahepatisk gallegång som för galla till tunntarmen.

Kliniskt är skada, förträngning eller blockering av utförsgångar vanligt och kan leda till sekretansamling, infektion eller inflammation i den drabbade körteln eller vävnaden. Vidare kan missbildningar eller tumörbildning i utförsgångar påverka sekretflödet och orsaka funktionsnedsättningar.