uppvärderingsmodell

Uppvärderingsmodellen är en redovisningsmetod där vissa tillgångar, vanligtvis fastigheter, maskiner och vissa immateriella tillgångar, värderas till verkligt värde (fair value) vid tidpunkten för uppvärderingen i stället för till anskaffningskostnad. Efter en uppvärdering redovisas skillnaden mellan det nya värdet och det tidigare bokförda värdet i eget kapital under posten uppskrivningsöverskott i övrigt totalresultat (OCI). Avskrivningar framtida ska sedan baseras på det uppdaterade, nya värdet.

Riktlinjerna följer främst IFRS-standarderna IAS 16 för materiella tillgångar och IAS 38 för immateriella tillgångar. För att modellen ska användas ska uppvärderingar genomföras regelbundet så att det bokförda värdet inte avviker väsentligt från verkligt värde, och uppvärderingar ska göras för hela klassen av likartade tillgångar. Verifikationsbaserade värderingar kan baseras på oberoende värderare och/eller aktiva marknadsdata enligt IFRS 13.

Konsekvenserna för finansiella rapporter är att eget kapital ofta påverkas av uppskrivningar och nedskrivningar uppstår i resultaträkningen när värdet minskar; avskrivningar bedöms utifrån det nya värdet. När en tillgång tas bort görs ofta en omföring av tidigare uppskrivningsöverskott till balanserade vinstmedel.

Jämfört med kostmodellen, där tillgångar värderas till historisk kost minus avskrivningar, kan uppvärderingsmodellen skapa större volatilitet i både balansomslutning och resultat. Valet mellan modelleras policy bör beskrivas i företagets redovisningspolicy och noteras i årsredovisningen.