upplåtelseformer

Upplåtelseformer är juridiska konstruktioner som reglerar hur en ägare kan tillfälligt överlåta rätt att använda eller ta del av en fastighet eller annan egendom till någon annan. Begreppet används främst inom svensk fastighetsrätt och omfattar både hyres- och arrendeavtal samt andra nyttjanderätter som servitut och pant. Trots att de alla innebär en form av upplåtelserätt skiljer de sig åt vad gäller omfattning, varaktighet och de rättsliga förpliktelser som följer.

Det vanligaste är hyresavtal, där hyresgästen får rätt att bruka en fastighet eller lägenhet mot betalning av hyra. Hyresförhållandet regleras av 12 kap. jordabalken och kan vara både bostads- och lokalhyra. Arrende är en liknande form men avser framför allt jordbruksmark, skog eller annan mark där arrendatorn får rätt att använda marken för odling, bete eller annan verksamhet. Arrendeavtal har ofta längre löptider och kan innehålla särskilda bestämmelser om förbättringar och återgång av förbättringar.

Servitut är en rätt som ger en fastighetsägare (servitutshavare) begränsad nyttjanderätt på en annan fastighet, exempelvis rätt till väg eller vattenledning. Servitut är knutna till den belastade fastigheten och kan vara nyttjande- eller belastningsservitut. Pant är en säkerhetsrätt där borgenär får rätt att ta den pantsatta egendomen i anspråk vid gäldenärens betalningssvikt, och kan också tillämpas på fastigheter genom inteckning.

Sammanfattningsvis innebär upplåtelseformer en möjliggörande mekanism för ekonomisk aktivitet och fördelning av resurser, men kräver att både upplåtare och upplåtelsehavare följer de specifika lagstadgade regler som gäller för respektive form.