tändstickans

Tändstickan är en liten stav av trä eller kartong som används för att antända en låga. I ena änden finns ett tändämne och ofta en tändyta på strykplattan som används för att framkalla antändningen. Moderna tändstickor är oftast enkla att använda och kräver endast lätt friktion mot ett angivet material för att fungera.

Historien om tändstickor går tillbaka till friktionsbaserade lågbrennare som utvecklades i början av 1800-talet. Den tidiga luciferfabrikationen var föremål för flera försök till förbättringar i både säkerhet och tillgänglighet. Den svenska utvecklingen spelade en viktig roll: Gustaf Erik Pasch presenterade 1844 en säkrare metod som delvis separerade tändämnet från strykytan, och under senare delen av 1800-talet etablerades stora tillverkningar i Sverige. Bröderna Lundström och andra svenska företag bidrog till teknikutvecklingen och massproduktion av säkrare tändstickor, vilket gjorde dem till ett vanligt hushållsverktyg över hela världen.

Sammansättning och funktion är de centrala elementen i en tändsticka. Tändstickans huvud innehåller oftast ett oxidationsmedel och ett bränsle, såsom svavel, samt bindemedel. Strykytan på tändplattan innehåller vanligtvis röd fosfor och andra tillsatser som möjliggör antändning vid friktion. Det finns olika typer, där säkra tändstickor kräver den särskilda strykyta och ofta inte tänds utan denna kontrollerade friktion. Det finns även så kallade strike-anywhere-tändstickor som kan antändas på olika ytor, men dessa har blivit mindre vanliga av säkerhetsskäl.

Användning och säkerhet är centrala i moderna skötseln av tändstickor. Förvaras utom räckhåll för barn och inom säkra förpackningar. Miljömässigt är jämförelsevis små produkter, där hållbara träslag används i tillverkningen och avfall hanteras enligt lokala regler.