tändsticka

En tändsticka är en liten stav av trä eller kartong, försedd med ett färdigt tändhuvud. Genom friktion mot en särskild slipyta tänds huvudets kemiska blandning och antänder spetsen på stickan. Tändstickor används för att tända eld i ljus, spisar och andra bränslen och är vanliga i hushåll och utomhusmiljöer.

Historiskt sett utvecklades friktionsbaserade tändstickor under 1800-talet. De första praktiska friktionsstickorna kom i bruk i England omkring 1827 och kallades lucifer. I Sverige bidrog Gustaf Erik Pasch till utvecklingen av en säkrare variant under mitten av 1800-talet genom att förbättra konstruktionen så att giftiga eller hälsoskadliga ämnen inte kunde utsättas i onödan. Denna typ av säkrare tändsticka eller “säkerhetsticka” blev snart industriellt vanlig och massproducerad, och utvecklingen fortsatte under slutet av århundradet.

Konstruktionen av en modern tändsticka består vanligtvis av en trä- eller kartongkropp med ett tändhuvud som innehåller en blandning av kemikalier samt bindemedel. På lådans eller skolans slipsida finns en slipstrimma eller annan yta som krävs för att antända den. Vissa varianter marknadsförs som särskilt säkra genom att använda giftfria ingredienser och genom överenskomna regler för slipytan.

Säkerhet och hantering är viktiga aspekter, eftersom tändstickor är små och lätt kan nås av barn. Förpackningar och lagring utformas för att minimera oavsiktlig antändning och skador. Idag förekommer olika typer och storlekar av tändstickor i olika länder, men grunden förblir enzymstryk och kontrollerad friktion.