transplantationsmetoder

Transplantationsmetoder avser olika sätt att ersätta sjuka eller saknade organ, vävnad eller celler med en graft från en annan individ eller ett artificiellt alternativ. Metoderna kan delas in i organ-, vävnads- och celltransplantation samt i autologa, allogena och xenogena tillvägagångssätt.

Organtransplantation innebär att ett helt organ ersätts hos mottagaren. Vanliga organ är njure, lever, hjärta, lungor, bukspottkörtel och tarm. Donorer kan vara levande givare eller avliden donor. Framgång kräver noggrann blodgruppskonformation och ofta HLA-typning för att minska risk för avstötning. Efter operationen ges immunosuppressiv behandling för att dämpa avstötningsreaktioner och följs mottagaren över tid med funktionstester och uppföljande behandlingar.

Vävnads- och celltransplantationer involverar ersättning av vävnad eller enstaka celler, exempelvis cornea, hud, ben, hjärtklaffar och benvävnad. Högre fokus ligger ofta på anatomisk passform och integrationsprocesser i vävnaden. Inom hematologi används hematopoetiska stamcellstransplantationer (HSCT) från blod, benmärg eller umbilicalblod vid vissa infektioner och benmärgsinlagringar.

Autologa transplantationsmetoder använder patientens egna vävnad eller celler som hämtats och senare återförts. Allotransplantationer använder vävnad eller organ från en genetiskt differentierad donator inom samma art. Xenotransplantationer innebär vävnad eller organ från ett annat species och är i huvudsak experimentella på grund av immunologiska och säkerhetsmässiga utmaningar.

Etiska, juridiska och kliniska överväganden samt långsiktig uppföljning är centrala för alla transplantationsmetoder.