termodilutionsmålinger

Ter modilutionsmålinger är en invasiv metod för att uppskatta hjärtminutvolymen (CO) samt vissa andra hemodynamiska parametrar i kliniska sammanhang där noggrann kardiell övervakning krävs. Metoden bygger på Stewart-Hamilton-principen och används framför allt i intensivvård, anestesi och perioperativ övervakning. En kall bolus av saltlösning injiceras via en central venkateter till höger atrium, och en temperatursensor placerad längre ned i en distalt belägen pulmonal artär registrerar temperaturförändringen när den kalla bolusen passerar. Den resulterande temperatur-tidskurvan används för att beräkna CO enligt Stewart-Hamilton-ekvationen. Denna grundförståelse möjliggör även beräkningar av relaterade variabler som preload- och afterloadskattningar samt jämförelser mellan olika tidsperioder.

Två huvudsätt används: intermittenta termodilutionsmätningar där flera injektioner görs och medelvärden används för CO, samt kontinuerliga termodilutionsmätningar där en långsamt infusionerad kall lösning ger kontinuerlig CO-data. Intermittenta mätningar ger ett ögonblicksbaserat värde, medan kontinuerlig mätning ger trenddata över tid.

Användningsområden inkluderar intensivvård, kardiologi och perioperativ övervakning hos patienter med sviktande vänster- eller högersidigt hjärta, sepsis eller vid behov av hemodynamisk bedömning.

Fördelar är direkt mått på CO, snabb respons, samt möjlighet till trendövervakning och beslutsstöd. Nackdelar och risker inkluderar invasiv procedur med risk för infektion, trombos, arytmi eller pulmonär artärruptur; noggrannheten påverkas av injektionens temperatur och hastighet samt förekomst av trikuspidal eller pulmonal regurgitation och blandning av bolusen.

Historiskt bygger metoden på Stewart-Hamilton-principen och klinisk användning av termodilution utvecklades i samband med Swan-Ganz-katetern på 1970-talet.