temperaturökningen

Temperaturökningen avser den långsiktiga ökningen av jordens medeltemperatur i förhållande till förindustriell tid. Den mäts och kommuniceras vanligtvis som temperaturavvikelse, eller anomaly, i globala och regionala serier. Globalt har medeltemperaturen ökat med ungefär 1,0–1,2 °C sedan slutet av 1800-talet, och uppvärmningen drivs i stor utsträckning av mänskliga utsläpp av växthusgaser.

Orsakerna till temperaturökningen är främst ökade koncentrationer av växthusgaser i atmosfären, där koldioxid, metan och lustgas bidrar till att energi som träffar jordens yta stängs kvar längre i systemet. Utöver mänskliga utsläpp spelar naturlig variabilitet (såsom samtida cykler och solens variationer) samt aerosoler och molnens påverkan en roll i kortare perioder och regionala skillnader.

Temperaturökningen visar tydliga mönster i olika tids- och rumsrum. Arktis uppvärms oftare och snabbare än mellan- och tropiska regioner, vilket bidrar till smältande isar, förändringar i ekosystem och störningar i viktiga vädermönster. Havet har tagit upp en stor del av den ökade energin, vilket bland annat bidrar till havsnivåhöjning och försämrad marint livsviabilitet på vissa platser.

Politiskt och praktiskt har temperaturökningen blivit kärnan i klimatforskning och internationella åtaganden. Parisavtalet syftar till att hålla uppvärmningen långt under 2 °C jämfört med förindustriell tid och gärna runt 1,5 °C genom betydande utsläppsminskningar och anpassningsåtgärder. Vetenskaplig konsensus menar att människan är huvudsaklig orsak till den senaste tidens uppvärmning.