tarvehierarkiet

Tarvehierarkin, ofta kallad Maslows behovspyramid, är en psykologisk teori om mänsklig motivation som utvecklades av Abraham Maslow under 1940-talet. I verket A Theory of Human Motivation (1943) föreslog han att människors behov uppträder i en stigande hierarki och att lägre behov vanligtvis måste tillfredsställas innan högre behov blir centrala. Modellen är avsedd som en beskrivande ram och används ofta som verktyg inom utbildning, ledarskap och psykologi.

De fem grundläggande nivåerna är: fysiologiska behov (mat, vatten, sömn, värme, vila); trygghetsbehov (säkerhet, stabilitet, skydd mot fara); kärleks- och tillhörighetsbehov (gemenskap, vänskap, nära relationer); självkänsla och respekt (självrespekt, erkännande och status); samt självförverkligande (att nå sin fulla potential, kreativitet och personlig utveckling). Vissa senare tolkningar och utvidgningar inkluderar även kognitiva och estetiska behov samt självtranscendens som ytterligare nivåer ovanför eller bortom självförverkligande.

Kritik har framförts mot tarvehierarkin för bristande empiriskt stöd, metodologiska begränsningar och kulturella antaganden som gör att modellen uppfattas som västerländsk och individualistisk. Många menar också att motivation inte alltid följer en strikt ordning och att behov kan uppkomma parallellt eller växla beroende på sammanhang. Trots detta används modellen fortsatt som ett heuristiskt verktyg i undervisning, ledarskap och design.

I modern psykologi ses tarvehierarkin ofta som en teoretisk modell snarare än en universell regel, men den har haft betydande inverkan på hur motivation och mänsklig utveckling diskuteras och tillämpas.