sårbarhetsskala

Sårbarhetsskala är ett standardiserat instrument som syftar till att kvantifiera en individs eller en grupps sårbarhet för negativa utfall. Den samlar flera dimensioner—hälsa, funktion, socioekonomisk situation, psykosociala resurser och miljöfaktorer—i ett sammanvägt poängtal.

Sammansättning och poängsättning: indikatorer väljs ofta utifrån teoretiska modeller av sårbarhet. Varje indikator bedöms, ofta på en binär eller Likert-skala, och vikter tilldelas för att återspegla relativa betydelser. Poängen summeras till ett sammansatt index, vanligtvis skalat från 0 till 100 eller 0 till 1. Verktyget kan administreras som självskattning, intervju eller bedömning av observatör och används i såväl individuella som befolkningsmässiga sammanhang.

Användning och tolkning: Sårbarhetsskalan används av vårdgivare, socialtjänst, forskare och beslutsfattare för att identifiera högriskgrupper, prioritera insatser, följa upp utfall och utvärdera program. Den kan anpassas till olika kontexter, till exempel åldrande, kroniska sjukdomar eller katastrofrisker.

Validering och begränsningar: Utvecklingen av en sårbarhetsskala innefattar tester av validitet, reliabilitet och kulturell anpassning. Begränsningar inkluderar beroende av indikatorval, kulturell bias, saknade data samt risk för att poäng tolkas felaktigt. Etiska överväganden rör integritet och dataskydd.

Relation till liknande begrepp: Sårbarhetsskalan är relaterad till, men skiljer sig från, andra instrument såsom skörhets-, funktions- och socialt sårbarhetsindex. Den fokuserar på sårbarhet för flera negativa utfall snarare än en enskild domän och är normalt ett riskklassificeringsverktyg snarare än en diagnostisk instrument.