syretransportförmåga

Syretransportförmåga beskriver kroppens förmåga att leverera syre från lungorna till vävnaderna via blodet. Den avgörs av tre huvudsakliga komponenter: blodets syrebärande kapacitet (hemoglobinkoncentration och syrgasmättnad), blodflödet genom hjärtat (hjärtminutvolym) samt vävnaders förmåga att ta upp och använda syret (mikrocirkulation och cellulär respiration).

I klinisk mening kan syretransportsförmåga kopplas till syreleveransen (DO2), som ungefär beräknas som DO2 = CO × CaO2, där CO är hjärtminutvolym och CaO2 är arteriellt syreinnehåll per liter blod. CaO2 beräknas förenklat som CaO2 ≈ (Hb × 1,34 × SaO2) + (0,003 × PaO2). Denna relation visar varför lågt Hb eller låg syrgasmättnad minskar syreleveransen till vävnaderna.

Faktorer som påverkar syretransportförmågan inkluderar hemoglobinnivå och syrgasmättnad, hjärtats pumpförmåga, lungans gasutbyte samt hur väl vävnaderna kan använda syret. Träning kan förbättra DO2 och maximalt syreutnyttjande genom ökad hjärtminutvolym, ökad kapillärdensitet i muskler och högre mitokondriell effektivitet. Ålder, höga höjder, sjukdomar och andra fysiologiska tillstånd kan däremot begränsa syretransporten.

Bedömningar görs med blodgasanalyser, mätningar av Hb och syrgasmättnad, och ibland beräkningar av DO2 samt tester som VO2 max i samband med fysisk provtagning. VO2 max anger kroppens maximala förmåga att ta upp och använda syre och är ofta särskilt relevant vid uthållighetsbedömningar, medan DO2 främst speglar leveransen av syre till vävnaderna.