synsfunktions

Synsfunktionsbegreppet avser de funktioner i ögat och i centrala nervsystemet som gör synen möjlig. Det innefattar både ögats anatomi och den neurala bearbetningen i hjärnan, samt hur information om ljus omvandlas till uppfattningar om form, färg och rörelse.

Centrala delar av synsfunktionsbegreppet inkluderar synskärpa (visus), färgseende, kontrastkänslighet, synfält och djupseende, rörelseseende samt ögats förmåga att justera fokus och att reagera på ljus genom pupillens förändringar. Tillsammans avgör dessa funktioner hur vi upplever omgivningen i vardagen.

Viktiga sätt att utvärdera synsfunktionsprofilen är klinisk synundersökning med Snellen-tabell för visus, refraktion för brytningsfel, perimetri för synfält, färgtest som Ishihara samt tester för kontrastkänslighet och djupseende. Pupillreaktion och ögonrörelser används också för att bedöma neurologisk funktion. Funktionell bedömning kan inkludera vardagsaktiviteter och visuell arbetsförmåga.

Synsfunktionsförmågan utvecklas under barndomen och kan förändras med ålder. Vissa medfödda tillstånd eller fysiska skador påverkar synfunktioner tidigt, medan åldersrelaterade sjukdomar som grön starr (glaukom), åldersrelaterad makuladegeneration, grå starr och diabetesrelaterade ögonsjukdomar ofta påverkar synsfunktionsprofilen senare i livet.

Bevarande och rehabilitering av synsfunktionsförmåga är centralt för personers självständighet och livskvalitet. Medicinska behandlingsalternativ, synanpassning, synträning och hjälpmedel syftar till att bibehålla eller förstärka synfunktionerna, ofta i samarbete mellan ögonläkare, optiker och rehabiliteringsteam.