stödlösningar

Stödlösningar är lösningar som används tillsammans med en huvudsaklig lösning eller reaktion för att stödja villkoren utan att själva delta i reaktionen. De syftar till att upprätthålla symbollika förhållanden såsom jonstyrka, pH, ledningsförmåga och löslighet, eller att stabilisera färgämnen och mättnad i olika temperaturomfång. Valet av stödlösning görs så att den kemiskt är inert i förhållande till de ämnen som studeras eller används i processen.

I elektrokemiska tillämpningar kallas stödlösningar ofta för störelektrolyter, vilka bär ström och därmed möjliggör mätningar utan att ändra redoxparet som studeras. Inom spektroskopi och kromatografi kan stödlösningar ge konsekventa villkor och stabila absorbans- eller retentionssignaler genom att kontrollera lösningsmedlets polaritet och jonstyrka. De behöver vara kemiskt oföränderliga mot huvudingenjören och ha känd sammansättning samt låg risk för interferens.

Egenskaper som är viktiga vid val av stödlösning är hög kemisk inerthet gentemot ämnena i systemet, god upplösning i lösningsmedlet, stabilitet över det aktuella temperatur- och pH-intervallet samt låg risk för att bidra till oönskade signaler eller sideeffekter. Koncentrationer anpassas ofta för att uppnå önskad jonstyrka eller buffertkapacitet.

Vanliga komponenter inkluderar salter som natrium- eller kaliumsaltet (till exempel NaCl), buffertsystem (såsom fosfatbuffert) och andra icke-aktiva elektrolyter. Både vattenbaserade och organiska stödlösningar förekommer beroende på systemets krav och lösningsmedlet.

Se även buffertlösningar, elektrolytlösningar och allmänna lösningar.