stigmerna

Stigmergi, ofta kallad stigmergi-principen, är en koordinationsmekanism inom kollektivt beteende där en individs handling lämnar ett spår i miljön som sedan stimulerar vidare handling hos samma eller andra individer. Begreppet myntades av Pierre-Paul Grassé 1959 för att förklara hur termiter kan arbeta tillsammans utan central ledning.

Principen bygger på indirekt kommunikation via miljön. När en individ utför en uppgift modifieras omgivningen genom exempelvis kemiska spår eller visuella märken, och andra individer responderar på dessa spår enligt enkla lokala regler. Spåren kan förstärkas eller avklinga med tiden, vilket leder till självorganiserad samordning utan övergripande kontroll.

Exempel och tillämpningar: I naturen används stigmergi av termiter och myror för att bygga bon, hitta föda och anpassa arbetsfördelningen. Inom teknik och datalogi används stigmergi i antkolsoptimering (ACO) där artificiella doftspår påverkar sökningen efter bättre lösningar, samt inom swarmrobotik och distribuerade system där information lämnas i miljön för att styra flera agenter utan central styrning.

Betydelse och begränsningar: Stigmergi bidrar till förståelsen av självorganisering och används för att utveckla algoritmer och robotar som kan uppnå komplexa mål på ett decentraliserat sätt. Begränsningar inkluderar beroende av miljöns kvarhållning av spår och risk för att spåren leder till suboptimala resultat om reglerna inte är väl anpassade.