standardtillsatsmetoderna

Standardtillsatsmetoderna är en grupp analytiska tekniker som används för att bestämma koncentrationen av ett ämne i ett prov bara genom att tillsätta kända mängder av standard och mäta det resulterande instrumentella svaret. Principen bygger på att responsen från analysinstrumentet är linjär med avseende på analytkoncentrationen inom ett avgränsat område, även när provets matris påverkar signalen. Genom att utföra tillsatser och registrera svaret kan den ursprungliga koncentrationen hos analyten beräknas utan att behöva externa standarder i samma matris.

Principen innebär att provet delas upp i flera delar där varje del får en känd ökning av standardkoncentration. Efter varje tillsats mäts signalen (till exempel absorbans, fluorescens eller elektrodetektorer). Resultatet används för att skapa en linjär relation mellan svar och tillagd standardkoncentration. Denna linje extrapoleras till den punkt där tillägget skulle ge noll respons; den negativa x-intercepten motsvarar analyten i provet. I vissa fall används även enkelpunkts tillsats (en spik) medan andra fall kräver flera tillsatser för en mer tillförlitlig linjär regression.

Fördelar med standardtillsatsmetoderna inkluderar minskat påverkan från matricespecifika interferenser och behovet av att inte ha helt matchade externa standarder. Begränsningar inkluderar krav på linjär respons i området, tidskrävande provberedning och att provet förbrukas under mätning. Metoden används i miljöanalys, livsmedels- och farmaceutiska analyser där matricespecifika effekter kan förvränga externa kalibreringar. Standardtillsatsmetoderna kompletterar andra metoder som extern kalibrering och isotoptillsats i analytisk kemi.