spänningsklasserna

Spänningsklasserna är en uppsättning kategorier som används för att beskriva vilken spänningsnivå en elektrisk utrustning är avsedd att tåla samt vilka skyddsåtgärder som krävs. De hör samman med isolationskoordinationen inom elteknik och används vid dimensionering av isolering, avstånd och skydd mot elektrisk stöt i produkter och installationer.

Klass I: Utrustning som förlitar sig på skydd genom jordning. Den har grundisolering och omfattas av metalliska delar som ska skyddsjordas. Om en felström uppstår används jordning för att snabbt koppla bort farliga ytor från beröring.

Klass II: Utrustning som har dubbel eller förstärkt isolering. Yttre ytor står inte i kontakt med livförande delar via elektrisk ledning och kräver normalt ingen skyddsjordning. Skyddet uppnås helt genom isoleringen.

Klass III: Utrustning som drivs från en säker extralåg spänningskälla (SELV) eller från en lågspänningskälla. Denna klass anses ge mycket låg risk för elektrisk stöt och får inte kopplas direkt till högre spänningar. Strömförsörjningen är självständig från farliga nätspänningar.

Användning och standarder: Spänningsklasserna definieras i internationella standarder som IEC 60664-1 och följs av regionala normer (till exempel EN och SS). De används för märkningskrav, testnivåer och att ange lämpliga creepage- och clearance-avstånd samt övriga krav i produktdesign. De hjälper också till att kommunicera säkerhetsnivåer till tillverkare och användare.