spritkonservering

Spritkonservering är en konserveringsmetod där objekt som består av organiskt material eller kulturhistoria preserveras genom att placeras i en alkoholbaserad lösning, vanligtvis etanol eller isopropanol. Den vanligaste koncentrationen är omkring 70 procent etanol, ofta i kombination med vatten, eftersom denna lösning effektivt dämpar enzymatiska nedbrytningsprocesser och mikrobiell aktivitet samtidigt som den behåller tydlighet i vävnader.

Metoden används inom naturhistoriska samlingar, entomologi, fisk- och marina preparat samt vissa historiska eller medicinska prover. Däremot kan alkohollösningar påverka vissa färger och materialens flexibilitet, så valet av konserveringsvätska anpassas efter objektets sammansättning och önskad framtida forskning.

Processen innebär att föremålet introduceras i alkohol, ofta genom successiv anpassning till olika koncentrationer för att minska vävnadssprängning eller krympning. Behandlingen kräver tydlig märkning och skyddade, ventilerade förvaringsutrymmen samt regelbunden kontroll av lösningens koncentration och färgbarhet hos föremålen. Amalgam och vissa pigment kan lösa sig i alkohol, vilket kräver särskild hänsyn.

Fördelar med spritkonservering inkluderar relativt låga kostnader, enkel hantering och god transparens i vävnader, vilket underlättar observation och fotografering. Begränsningar innefattar risk för krympning eller sprödhet hos vissa material, färgförändringar samt brandrisken för alkoholbaserade lösningar. Hållbarhetskrav och säkerhetsrutiner följs enligt lokala regler för brandfarliga vätskor och avfallshantering.