saturationsflöde

Saturationsflöde, eller saturation flow rate, är det teoretiska maximala flödet av fordon som kan passera en punkt på en väg under en grön fas när köerna är fullt utvecklade. Flödet anges vanligtvis i fordon per timme per körfält (vphpl) och används som ett mått på kapaciteten i signalreglerade korsningar.

Användning: Saturationsflödet används i kapacitetsberäkningar, signalutformning och i bedömningar av servicenivå för korsningar. Det ligger till grund för beräkningar av hur mycket trafik ett korsningsområde kan hantera per körfält under optimala förhållanden.

Mätning: I fält erhålls saturationsflödet genom observation av hur många fordon som passerar per timme när grönt ljus är aktivt och köerna har byggts upp. En vanlig metod är Ottawa-metoden, där flödet beräknas vid stabilt grönt ljus och full utvecklad kö. Resultatet används som referensvärde även om dagsförhållandena varierar.

Påverkande faktorer: Saturationsflödet påverkas av körfältets bredd, väggeometri (lutning och kurvor), beläggning och väder, andelen tunga fordon, avstånd och övergångar samt signalutnyttjande. Ju bredare körfält och bättre geometri, desto högre saturationsflöde kan uppnås. Närvaro av korsande trafik, fotgängare och cyklister kan sänka värdet.

Typiska värden: generella spann för saturationsflöde ligger cirka 1 400–2 200 fordon per timme per körfält. Moderna korsningar ligger oftast i intervallet cirka 1 800–2 000 vphpl, men verkliga värden varierar med plats, trafikblandning och mätmetod.

Förhållande till kapacitet: Saturationsflödet är ett teoretiskt maxvärde under optimala förhållanden. Den faktiska korsningskapaciteten påverkas av cykellängd, gröntid, gula tidslängder och andra operativa variabler som minskar flödet i praktiken.