röntgentomografie

Röntgentomografi, ofta kallad CT (computed tomography), är en avbildningsteknik som skapar tvärsnittsbilder av ett objekt genom att mäta hur mycket röntgenstrålning som passerar igenom det från olika vinklar.

Ett röntgentomografystem består vanligtvis av en roterande röntgenrör och en uppsättning detektorer runt objektet. Tillförlitliga data erhålls genom att röntgenstrålarna passerar mellan olika vinklar och attenueras beroende på vävnadsdensitet och sammansättning. En dator rekonstruerar 2D-projektionerna till en 3D-volym med tekniker som filtrerad backprojection eller iterativ rekonstruktion.

Vanliga varianter är klinisk CT i medicin, dental CBCT (cone-beam CT), samt mikro-tomografi (micro-CT) för små prover. CBCT används ofta inom tand- och käkregionen, medan klinisk CT används för större kroppsdelar.

Användningsområden inkluderar diagnostik och behandlingplanering i medicin, onkologi, trauma samt industriell röntgentomografi för icke-destruktiv testning och materialforskning.

Säkerhet är centralt; stråldos och ALARA-principen styr användningen, och kontrastmedel som jod eller gadolod används i vissa studier för att förbättra bildkontrasten.

Begränsningar och artefakter inkluderar strålningsrisker, kostnader, begränsad kontrast mellan vissa vävnader, samt rörliga eller metallrelaterade artefakter som kan försämra bildkvaliteten.

Historia: utvecklingen på 1970-talet av Godfrey Hounsfield och Allan Cormack ledde till första CT-skannern, vilket belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1979.

Tekniska aspekter: systemet består av gantry, röntgenrör, detektorer, rotation och datorer; bilder sparas oftast i DICOM-format.