repolarisationen

Repolarisationen är processen då vilomembranpotentialen återställs efter en depolarisation i exciterbara celler, som neuroner och hjärt- muskelceller. Den är central för att cellerna ska kunna reagera på nya signaler och för att upprätthålla en tydlig refraktärperiod.

Mekanism: under depolarisation öppnas specifika jonkanaler (Na+ eller Ca2+), vilket gör membranet mer positivt. Repolarisationen uppstår när Na+-kanalerna inaktiveras, Ca2+-inflödet avtar och åtföljande ökat utflöde av K+ gör membranpotentialen negativ igen. I hjärtat består repolarisationen framför allt i fas 3 av aktionspotentialen, där olika K+ strömmar (IKr, IKs, IK1) dominerar. Na+/K+-pumpen hjälper till att återställa jonbalansen över membranet.

I hjärtat manifesteras repolarisationen på elektrokardiogrammet som T-vågen, och QT-intervallet beskriver den totala ventrikulära repolarisationen. Förlängd eller förkortad repolarisation ökar risken för arytmier.

I neuron och skelettmuskulatur avslutas depolarisationen snabbt genom snabb inaktivering av Na+-kanalerna och ökade K+-utsvälting; återställningen av vilopotentialen möjliggör nästa aktionspotential och upprätthåller impulströmmens återhämtningsfönster.

Störningar i repolarisationen kopplas till elektrolytrubbningar och är inom farmakologin mål för antiarytmika, vilket kan påverka repolarisationen och därmed risk för torsades de pointes eller andra arytmier.