regenerationsprocessen

Regenerationsprocessen, eller regenerering, är biologins mekanism för att återuppbygga vävnader och ibland hela organ efter skada. Målet är att återställa både form och funktion i det skadade området. Regenerering skiljer sig från vanlig läkning, där främst ärrbildning och funktionsåterställning sker utan full återbildning av ursprunglig vävnad. Förmågan varierar mellan arter och vävnadstyper, från hög regenerativ kapacitet i vissa amfibier till begränsad återväxt hos människan.

Mellan olika organismer finns stor variation. Planarianer, vissa salamanderarter och zebrafisk kan återuppbygga komplexa strukturer, medan många däggdjur har mer begränsad regenerering. Hos människor förekommer betydande regenerering i levern (kompenserande tillväxt), i hudens epitel och i vissa benvävnader; i många vävnader leds regenerering istället av fibros och ärrbildning.

Viktiga mekanismer inkluderar aktivering av stam- eller progenitorceller, samt i vissa fall de-differentiering av mogna celler och bildandet av en blastema. Signaler från omgivningen, som Wnt, Notch, FGF, BMP och TGF-beta, reglerar cellproliferation och differentiering. Immunsystemets aktivering och ECM-remodellering spelar också centrala roller i regenerativa processer.

Inom biomedicin satsar forskningen på regenerative metoder som stamcellsterapier, vävnads- och organengineering samt behandlingar som främjar endogen regeneration. Utmaningar inkluderar åldrande, fibros, risk för oönskad tillväxt och svårigheten att återställa exakt ursprunglig struktur och funktion i komplexa organ.