referensvokaler

Referensvokaler är vokaler som används som referenspunkter när man beskriver och jämför vokalsystem i språkvetenskapen. Genom att använda en standarduppsättning vokaler kan forskare beskriva vokalernas kvalitet i olika språk och göra jämförelser mellan språk, dialekter och tidsperioder utan att varje språk behöver nyska sin egen vokalbeskrivning från grunden.

Den mest kända uppsättningen av referensvokaler är kardinalvokalerna, som introduserats av Daniel Jones. Kardinalvokalerna utgör en fast ram för vokalkvaliteter som kan tolkas som olika kombinationer av höjd (hög–låg) och främre–bak läge, ofta använd som målattityder i fonetiska beskrivningar. Flera studier använder dessa vokaler som utgångspunkt när man kartlägger hur vokaler i ett språk motsvarar eller skiljer sig från internationella standardsystem.

I praktiken används referensvokaler framför allt genom två metoder. För fysiska mått används formantfrekvenserna (såsom F1 och F2) för att placera ett språkets vokaler i ett vokalrum relativt kardinalvokalerna. För teoretiska analyser används vokalernas kvaliteter i relation till varandra i ett system av fonetiska kännetecken (till exempel höjd, främre–bak och rundning) för att beskriva och jämföra vokalinventoryn hos olika språk.

Begränsningar inkluderar naturligt stora individuella och dialektala variationer samt kontextberoende påverkan av talproduktion (coarticulation). Trots det utgör referensvokaler ett användbart verktyg i beskrivande och komparativ fonetik och i undervisning om hur vokaler kan klassificeras och jämföras över språkgränser.