radiaktivitet

Radiaktivitet är egenskapen hos vissa atomkärnor att spontant sönderfalla till andra kärnor och avge strålning. Radionuklider förekommer naturligt i jordskorpan, i grundvatten och i luften, men kan också framställas artificiellt i kärntekniska anläggningar. Sönderfallet följer en given sannolikhet och leder till risker och tillämpningar i samhället.

De vanligaste sönderfallen är alfa-, beta- och gammastrålning. Alfa-avger heliumkärnor, beta-avger elektroner eller positroner med neutrino, och gamma avger högenergiska fotoner. Halveringstiden är den tid det tar för hälften av kärnorna att sönderfalla.

Mätningar och enheter: Aktivitet A beskriver antalet sönderfall per tidsenhet och mäts i becquerel (Bq) = s^-1. Äldre sammanställningar används fortfarande curie (Ci). Den absorberade dosen mäts i gray (Gy) och den effektiva dosen i sievert (Sv).

Källor: naturliga radionuklider som uran, torium och radon finns i berggrund och byggmaterial; artificiella radionuklider framställs i kärnkraftverk, forskningsreaktorer eller medicinska och industriella tillämpningar. Inom medicin används isotoper för diagnostik (till exempel gamma- eller PET-avbildning) och behandling.

Skydd och reglering: strålskydd följer ALARA-principen – hålla exponeringen så låg som rimligen möjligt – med användning av skydd, avstånd och tidsbegränsningar. Detektorer som Geiger-Müller-rör och scintillationsdetektorer används tillsammans med dosimetrier.

Risker och effekter: strålning kan orsaka cellskador och öka risken för cancer vid högre eller upprepad exponering. Naturlig bakgrund bidrar till vår årliga dos, medan medicinsk användning syftar till nytta och minskad risk.