primärkretsen

Primärkretsen är den del av en elektrisk anordning som ansluts till energikällan och där strömmen först leds in i systemet. Den består vanligtvis av ledningar, skyddskomponenter som säkringar eller brytare, och i många fall själva primärspolen i en transformator eller annan induktor. Primärkretsen fungerar som ingångssidan där spänning och ström tillförs innan energin förs över eller omvandlas vidare i systemet.

I en transformator är primärkretsen den spole som ansluts till spänningskällan. När växelström appliceras på primärspolen uppstår ett växlande magnetfält i kärnan. Detta magnetfält länkar till sekundärkretsen genom kärnan och inducerar en spänning där i enlighet med ömsesidig induktion. Den primära strömmen består av två komponenter: magnetiseringsströmmen som upprätthåller fluxen i kärnan och den ström som krävs för att leverera belastningens energi via sekundärkretsen. Viktigt är att den verkliga transformeraren inte är ideal; förluster i kärnan och varmslösa effekter gör att magnetiseringsström och inre impedans påverkar primärkretsens beteende.

Relationen mellan primär- och sekundärspänning samt ström regleras av antalet varv i spolarna och av hur sekundärkretsen belastas. I praktiken avspeglar primärkretsens impedans den belastning som sekundärkretsen presenterar, när den ses från primärsidan (reflekterad impedans). Primär- och sekundärkretserna är magnetiskt kopplade men elektriskt isolerade, vilket ger galvanisk separation samtidigt som energin överförs via magnetiskt fält.

Se även: sekundärkretset, transformator, magnetisk koppling.