polymerbindningar

Polymerbindningar är de kemiska bindningar som håller ihop en polymer, det vill säga de upprepade enheterna (monomerer) som bildar långa kedjor eller nätverk. Bindningarna avgör polymerens struktur, mekaniska egenskaper och kemiska motstånd och kan delas in i kovalenta bindningar, tvärbindningar och sekundära icke-kovalenta bindningar.

I polymerernas huvudkedja dominerar kovalenta bindningar. Dessa bildas under polymerisationen, som kan vara additionspolymerisation eller kondensationspolymerisation. Kolatomernas kovalenta bindningar ger hög bindningsenergi och en stabil kedja som bestämmer polymerens styrka och flexibilitet.

Tvärbindningar är bindningar mellan kedjor som bildar ett tre-dimensionellt nätverk. De kan vara kovalenta eller starkt icke-kovalenta och uppkommer i exempelvis härdade eller nätverksbaserade plastmaterial. Hög tvärbindningsdensitet gör materialet styvare, värmetåligare och mindre svällbart.

Sekundära icke-kovalenta bindningar mellan kedjor, såsom van der Waals-krafter, dipol-dipol-interaktioner och vätebindningar, påverkar kristallinitet, smält- och glasövergångstemperaturer samt mjukhet och viskoelasticitet. Dessa bindningar är ofta mer reversibla än kovalenta och kan bidra till egenskaper som självläkning eller lättare formbarhet i vissa polymerer.

Sammantaget bestämmer typen och omfattningen av polymerbindningarna polymerens mekaniska och termiska egenskaper samt dess kemiska resistens. Val av polymeriseringsmetod, tvärbindningsdensitet och förekomst av funktionella grupper styr hur materialen används i praktiken och hur de kan bearbetas och återvinnas.