plastgräns

Plastgräns, i svenska geotekniska sammanhang, är den vattenhalt vid vilken ett jordprov övergår från plastisk till semisolid tillstånd. Den svenska termen motsvarar den engelskause plastic limit och är en av Atterbergs gränsvärden som används inom geoteknik för att beskriva jordens plasticitet. Plastgränsen följer vanligtvis flytgränsen (liquid limit) och tillsammans bildar de två gränsvärdena plastindex, PI = LL − PL, som används i jordklassificering och beteendeprognoser.

Uppmätt plastgräns bestäms enligt en standardtest där ett prov av lufttorr jord blandas med vatten tills det blir plastiskt och kan rullas till trådar med cirka 3 mm diameter. Provet rullas mellan handflatorna eller på en glaskrom och när tråden spricker eller går sönder utan att lösas upp helt, noteras vattenhalten som plastgränsens värde. Testen upprepas med olika små prover tills konsistensen är åter upprepbar vid liknande vattenhalt. Resultatet redovisas som procent av vattnet i torrt prov.

Användningen av plastgränsen är främst inom klassificering av jordar, särskilt i kombination med flytgränsen för att bedöma jordens plastiska beteende och styrka. Den ger insikter i hur en jord reagerar på fuktändringar, dess sväll- och krympbeteende samt dess bearbetbarhet och återfjädring vid grundläggnings- och markarbete. Plastgränsen är därför central i geoteknisk dimensionering, markkompaktering och stabilitetsbedömningar där ler- och siltjordar dominerar. Observationsbegränsningar gäller särskilt mycket grova eller mycket blandade jordar, där Atterberg-gränserna inte fångar hela beteendet lika väl som vid finare jordar.