oxidationsmedlet

Oxidationsmedlet, eller oxidant, är ett ämne som under en kemisk reaktion orsakar oxidation genom att ta upp elektroner från ett annat ämne och därmed själv reduceras. I en redoxreaktion är det den som får det andra ämnet att förlora elektroner. Readoxreaktioner drivs av skillnader i redoxpotentialer; ett starkt oxidationsmedel har en hög standardreduktionspotential och kan oxidera många ämnen.

Vanliga oxiderande medel inkluderar syrgas (O2), väteperoxid (H2O2), klor (Cl2), ozon (O3) och manganoxidjoner (MnO4−) i sur lösning. Mer väletablerade organiska oxidationsmedel omfattar kromoxidbaserade reagens som PCC och Jones-reagens, samt permanganat i olika miljöer. Styrkan hos ett oxidationsmedel kan variera med pH och lösningsmedel.

Användningar av oxidationsmedel är breda. Inom industrin används de för blekning och sterilisering, vattenbehandling och syntes av produkter genom oxidation av kolväten till funktionella grupper som alkoholer, aldehyder och karboxylsyror. Inom analytisk kemi används ofta KMnO4 eller Ce4+-baserade system i titreringar. I biologin fungerar syre som den terminala elektronacceptorn i aerob respiration, medan vissa mikroorganismer kan använda andra oxidationsmedel som nitrat eller sulfat under anaeroba förhållanden.

Säkerhet: många oxidationsmedel är starkt reaktiva och kan bidra till brand- eller explosionsrisk om de blandas med brännbara ämnen eller reducerande medel. De bör förvaras separat, skyddas mot ljus och hanteras med lämpliga skyddsåtgärder.