opponentprocessteorin

Opponentprocessteorin är en psykologisk teori som föreslår att känslomässiga och sensoriska upplevelser regleras av två motsatta neurala processer som verkar i par. Primära processen skapar den initiala upplevelsen när ett stimulus presenteras, medan den motverkande processen uppträder efteråt för att återställa balans. Med upprepad exponering stärks den motsatta processen och den primära processen får mindre inflytande, vilket kan leda till tolerans, avtrubbning och avbrott när stimulus tas bort.

Inom känslor används teorin för att förklara hur starka positiva reaktioner ofta följs av negativa motreaktioner. Vid upprepad exponering kan den motsatta, negativa processen komma att dominera längre och längre, vilket bidrar till återgången mot en hedonic “nollpunkt” eller ett nya hemvärdeslägen. Tolerans och återfallsbeteende hos missbrukare har också föreslagits kunna förklaras av utvecklingen av starkare motverkande processer.

Teorin används också inom perception, särskilt inom färgutskiljning, där den relaterar till färggegenskaper som red-green och blue-yellow. Efterbilder uppstår när en färgoblåst stimulans lämnar ögat och den motsatta färgkanalen dominerar tillfälligt. Samtidigt koordineras färgupplevelserna av flerkanalsmodeller som kompletterar den klassiska färgteorin.

Historiskt upphovsargument citerar Solomon och Corbit som introduktion av en tvåprocessmodell för emotionell excitation och motreaktion på 1970-talet. Teorin har blivit ett användbart ramverk för att förstå dynamiken i motivation, drogberoende och sensorisk perception, men kritiker påpekar att verkliga system ofta är mer komplexa än två enkla processer och varierar över kontext.