omgivningenartefakter

Omgivningenartefakter är artefakter som finns i omgivningen kring en arkeologisk plats och som uppstår genom geologiska, hydrologiska eller biologiska processer snarare än av människan. Begreppet används främst i svensk arkeologi och geoarkeologi för att betona hur miljön runt en site kan påverka tolkningen av fynd och stratigrafi. Omgivningenartefakter skiljer sig från kulturella artefakter, såsom redskap eller keramik, genom sitt ursprung i naturliga eller indirekt mänskliga processer som erosion, bioturbation, vindförhållanden och sedimenttransport.

Exempel inkluderar fragment av sten eller mineral som är naturens produkt, pollen, träkol och frökorn som transporteras in i en stratigrafi, mörkläggningar av organiskt material, eller mineralavlagringar som avslöjar tidigare klimatförhållanden. Dessa fynd ger information om tidigare miljöer och landskap, vilket hjälper forskarna att rekonstruera habitat, vattentillgång och användning av området.

Att särskilja omgivningenartefakter från kulturella fynd är viktigt eftersom felaktiga antaganden kan leda till felaktiga slutsatser om människors närvaro och aktivitet. Metoder involverar noggrann stratigrafi, micromorfologiska analyser av jord, pollenanalys, radiometrisk datering och GIS-baserad landskapsreconstruction.

Termen finner sin plats i diskussioner om taphonomi och geoarkeologi, där fokus ligger på hur miljön formar fyndens kontext. Se även: artefakter, geoarkeologi, taphonomi.