oljemålning

Oljemålning är en målningsteknik där färgpigment blandas med ett torkande oljebindemedel, oftast linolja. Oljebindemedlet gör färgen lätthanterlig, ger djup och möjliggör långsamt arbetande lager samt glaserade nyanser. När färgen torkar bildas en hård, flexibel yta som kan behålla nyanser över tid.

Historiskt utvecklades oljemålningen och blev särskilt dominerande i norra Europa under 1400- och 1500-talen, med tidiga mästarna i Nederländerna som Van Eyck. Tekniken spreds senare till Italien och andra regioner. Den möjliggjorde mjuk övergång mellan färger, detaljer och ljus, och ersatte i stor utsträckning temporamålningen i många verksfält. Under 1600- och 1700-talen förfinades metoden av konstnärer över hela Europa och blev centralt inom flera skolor och stilar. I modern tid har oljemåleri fortsatt vara en viktig form och givit upphov till experimentella tekniker och materialval.

Material och arbetsflöde kan variera, men vanliga underlag är täckt duk eller målat träpanel som förberetts med gesso eller grundfärg. Pigment blandas ofta med linolja eller annan olja; ibland används torrare kolkällor eller lösningsmedel som terpentin för att justera konsistensen. Verktyg inkluderar olika typer av penslar, paletter och palettknivar. Tekniker som alla prima (arbete i ett svep) står i kontrast till glaseringsmetoder (velatura) där tunna lager färg byggs upp för att skapa djup och luminescens.

Bevarande och vård kräver skydd när färgen är härdad, ofta med färgtonade eller klarskim varnish och undvikande av starkt UV-ljus. Vanliga svenska och internationella samlingar innehåller både historiska mästerverk och samtida oljemålningar.