oljemålningen

Oljemålningen är en måleriteknik där pigment blandas med ett torkande bindemedel, oftast linolja. Bindemedlet gör att färgerna torkar långsamt och kan byggas upp i tunna lager, vilket ger djup och nyansövergångar som är svåra att uppnå med andra medier. Vanliga underlag är duk spänd över träramar eller träpanel, ofta förberedda med ett lager gesso eller en slät yta. Färg blandas direkt på paletten och målas ofta i flera skikt, från början med en undermålning till färglager och slutlig detaljering. Torktiden varierar med temperatur, lagerstorlek och oljans typ.

Historiskt uppstod oljemåleriet i norra Europa under 1400-talet, med tidiga arbeten bland annat i Flandern och Nederländerna. Mästare som Jan van Eyck och hans samtida utvecklade teknikerna och möjligheterna till fin detalj igenom måleri i tunna lager. Under renässansen spreds tekniken till Italien och övriga Europa, där den senare blev central under barocken och i den varaktiga traditionen från holländska och italienska skolor. Genom århundradena har oljemålaren blivit ett dominerande medel för altartavlor, porträtt, landskap och genrefigurer.

Praktisk arbetsmetod inkluderar ofta en undermålning eller vått-i-vått måleri (alla prima), där färglager byggs upp i tunna skikt och slutliga glasyrer uppnår luminescens. Vanliga problem i bevarandets sammanhang är sprickor, gulning av lack och oljeoxidation, vilka hanteras med konservatoriska tekniker.

Oljemålningen har haft stor inflytande på västerländskt bildskapande och fortsätter spela en viktig roll i samtida konstpraxis och renovering.