möjlighetsstrukturer

Möjlighetsstrukturer är en term inom lingvistik och filosofi som beskriver hur språk uttrycker modalitet — möjligheter, nödvändighet, tillåtelse och sannolikhet — i uttalanden. Begreppet omfattar strukturer som signalerar att en händelse eller tillstånd inte är säkert utan beror på omständigheter, kunskap eller regler. Inom lingvistik används ofta termerna epistemisk modalitet (kombinationen av sannolikhet och uppfattning om vad som är sant) och deontisk modalitet (plikt, tillåtelse och tvång) för att beskriva olika typer av möjlighetsstrukturer. Denna uppdelning kan också innefatta dynamisk modalitet (förändringar över tid eller handlingens genomförande).

Grammatiskt realiseras möjlighetsstrukturer främst genom modala hjälpverb som kan, få, bör och måste i svenska, samt genom adverb som kanske, eventuellt och sannolikt. Även konditionalsatser och verbets tempus kan påverka tolkningen av modalitet. I svenska uttrycks exempelvis: "Det kan regna i eftermiddag" (möjlighet), "Hon måste gå nu" (nödvändighet), "Kanske kommer han senare" (sannolikhet). Språket visar även skillnader mellan statiska och dynamiska kontexter samt skiftande subjektivitet i bedömningen av möjligheter.

Teoretiskt används ofta possible worlds-semantik och Kratzer’s modell för att representera hur modalfilmer relaterar till värld(er) och omständigheter. Möjlighetsstrukturer studeras inte bara i språk utan även i filosofi, kognitionsvetenskap och artificiell intelligens, där de hjälper till att modellera hur beslut och handlingar beror på osäkerhet och regler.

Sammanfattningsvis beskriver möjlighetsstrukturer hur språk kodar osäkerhet, krav och möjligheter i kommunikation, och hur dessa strukturer analyseras tvärvetenskapligt.