motorstyrningen

Motorstyrningen är det samlande begreppet för fordons motorstyrsystem som reglerar en förbränningsmotor. Systemet syftar till att optimera prestanda, bränsleekonomi och utsläpp genom att styra bränsleleverans, tändning och andra viktiga funktioner i realtid.

Hårdvaran består av en eller flera motorstyrdon (ECU/ECM) samt ett nätverk av sensorer och ställdon. Vanliga sensorer är lambdasensor, massluftflödessensor (MAF) eller MAP-sensor, vevaxel- och kamposition-sensorer, kylvätsketemperatur, lufttemperatur och gaskpedalens position (TPS). Ställdon inkluderar bränsleinsprutning, tändspolar och tomgångsreglering; senare system använder också variabel ventilstyrning, turbo-/kompressorreglering och EGR.

Funktion: ECU:n tar emot data och kör programvara med kartor och regleralgoritmer som reglerar luft-bränsleblandningen, tändningen och andra parametrar. I den slutna reglerslingan används sensorfeedback, bland annat lambdasignal, för att hålla blandningen nära stoichiometri och kontrollera utsläpp. Systemet styr även start/stopp och EGR samt turbo-/kompressorreglering.

Diagnostik och säkerhet: Motorstyrningen utför självdiagnostik och lagrar felkoder (DTCs) som kan läsas med diagnostikverktyg. On-board diagnostics (OBD) övervakar utsläpp och motorhälsa och tänder varningslampor vid fel.

Historik och arkitektur: Tidigare styrdes motorer mekaniskt eller hydrauliskt. Elektronisk bränsleinsprutning utvecklades på 1980-talet och har blivit mer sofistikerad med flera ECU:er, CAN-buss och drive-by-wire-styrning. Moderna system integrerar kontroll av direktinsprutning, turbo/reglage, start/stop och hybriddrift.

Användning: Motorstyrningen används i personbilar, lastbilar, arbetsmaskiner och industriell utrustning samt i motorer för marina och andra applikationer, och står i centrum för modern motoroptimering och utsläppsreglering.