modaliteterna

Modaliteterna är ett begrepp inom lingvistik som beskriver hur språk uttrycker talarens eller skrivarnas attityd till en proposition. Det innefattar uttryck för möjlighet, nödvändighet, tillåtelse, tvång, förmåga och sannolikhet. Modalitet kan uppnås både genom lexikala ord och grammatiska konstrukt, samt genom adverbial och tonfall i vissa språk.

Vanliga typer av modalitet är epistempisk (sannolikhet eller osäkerhet), deontisk (obligation, tillåtelse) och dynamisk (förmåga, vilja eller tendens hos agensen). I flera språk används även evidentialitet eller irrealis-markörer som markerar verklighetsgrad eller hypotetiska situationer. Den lingvistiska studien undersöker hur dessa olika typer av modalitet samverkar med tidsmarkörer, aspekt och övriga syntaktiska strukturer.

Grammatiskt i svenska utmärks modalitet framför allt av modalverb som kunna, vilja, få, måste, borde och ska. Dessa verb fungerar som hjälpverb i huvudverbet och böjs i tid men vanligtvis inte i person. Exempel: Han kan komma senare. Förutom modalverb används perifrastiska konstruktioner som att + infinitiv eller presens particip för att uttrycka modalitet. Adjektiv och adverb kan också uttrycka modal betydelse, som sannolikt eller möjligt.

Variation mellan språk är stor: vissa språk har rikare moodsystem med särskilda former för optativ, jussiv eller irrealis, medan andra förlitar sig mer på kontext och periphrasis. Modalitet påverkar betydelse, kommunikation och pragmatisk mening och är central i forskning om semantik, syntaktik och språkinlärning.